En bit av ett pojklandslag

Som ung fotbollsspelare med stora drömmar strävar man alltid efter att komma med i pojklandslaget Ett stort mål på vägen är det beryktade Elitpojkslägret i Halmstad på sommaren året när man fyller 15 år. Där samlas varje landskaps (eller i Göteborgs och Stockholms falls stad) bästa spelare för träningar och matcher. Spelare i den åldern tillhör i många fall mindre klubbar, och lägret följs således noga av både svenska och utländska klubbars representanter i ett försök att norpa åt sig intressanta spelare för en billig peng. Lägret kan också betyda en första kontakt med agentbranschen. Efter lägrets slut görs en bedömning och den första landslagsuttagningen sker.

Jag själv missade tyvärr lägret på grund av skada och jag minns att jag var förkrossad. I den åldern är det lätt att måla upp en bild av att hela livets framtid hänger på en enda händelse, men lyckligtvis gör det allt som oftast inte det. Mamma tröstade mig och sa att det kommer fler chanser att visa upp sig, och det gjorde det. Jag var en av de främsta i Smålandslaget, och distriktslagen skulle fortfarande finnas kvar ytterligare ett år med en avslutande turnering då kallad Canal + cup, innan de upphörde.

Jag repade mig, men grämde mig fortfarande över den missade chansen att visa upp mig, främst för klubbarna vill jag minnas. 2004 tillhörde jag fortfarande Lindsdals IF i division 3 sydöstra Småland. Jag hade visserligen redan tackat nej till tre förfrågningar från Kalmar FF’s Tipselit med en anledning att jag ville spela A-lagsfotboll. Sanningen var väl också den att en övergång hade känts fel då Kalmar FF hade varit mina och Lindsdals IF största rivaler under hela pojklagstiden och det var ofta jämnt skägg och heta bataljer oss emellan.

Ett år senare, sommaren 2005, gjorde jag emellertid klubbytet den dryga milen in till stan och tipselitsatsningen i Kalmar FF. Jag tränade hårt och det dröjde inte länge innan jag regelbundet fick träna med A-truppen och sedermera belönas med ett lärlingskontrakt inför säsongen 2006. Smålandslaget hade upphört och jag tror jag hade gjort okej ifrån mig. Jag höll såklart fortfarande ögonen på pojklandslaget uttagningar men än så länge hade det varit tyst. Jag visste att det skulle vara ett så kallat ”60-läger” under vintern och hoppades jag skulle bli uttagen. Så blev det, och jag var en av de 60 spelare födda 89 som samlades i antingen Jönköping eller Sundsvall för att bekanta oss med landslagsledningen och visa upp oss. Dagarna gick, och jag åkte hem med ett betygspapper över hur duktigt jag hade presterat i olika moment. Jag var besviken över mig själv men kunde ändå glädja mig över att få full pott i bedömningen av ”karaktär”.

Nästa landskampsuttagning var i januari men jag hade inga förhoppningar om att vara bland de 18 uttagna. Ändå kom jag med och jag var förvånad men överlycklig. Kanske var det en del ”politik” bakom uttagningen, då tjänster och kontakter säkert kan ha spelat roll. Samlingen var i Nürnberg, Tyskland, och det svenska P89-landslaget skulle dessutom agera testpiloter åt ett fem-stjärnigt hotell som under sommaren skulle stå som värd åt det argentinska herrlandslagets VM-deltagande. Jag minns att jag drömde mig bort och tänkte kittlande tankar om att jag kanske skulle dela säng med Juan Román Riquelme.

Den mycket humana och fotbollstokiga förbundskaptenen Jörgen Lennartsson poängterade vid ankomsten till hotellet att detta klassens hotell inte hörde till vanligheterna för ett pojklandslag och betonade verkligen vikten av att inte sväva iväg och tro att vi var bättre än vad vi var. All personal på hotellet skulle bemötas med samma respekt och värdighet, oavsett om det var hotellchefen eller städerskor vi stötte på i korridorerna. Jag gillade Jörgen från första början.

89-landslaget hade funnits ett och ett halvt år och gruppen var ganska sammansvetsad. Jag var ny och dessutom enda spelaren från Smålandslaget, så jag blev inkvarterad i samma rum som en av lagets stora stjärnor och mest erfarna spelare, Albin Ekdal. Jag minns honom som en mycket trevlig kille med fötterna på jorden.

Den första landskampen av två skulle spelas på FC Nürnbergs hemmaarena med plats för knappt 50 000 åskådare och inför 10 000 tyska skolungdomar. Stora kontraster gentemot vad de flesta av oss svenska 17-åringar var vana vid. Jag började matchen på bänken och såg en tysk vänstermittfältare, knappt högre än en back läsk, trolla runt med vårt försvar. Tyskarna ledde med 3-1 och dominerade klart, och jag blev beordrad att värma upp och snart även kallad till inhopp.

-Du ska in.

-Okej.

-Som högerback.

Jag fick spaghettiben. Skulle jag in som högerback mot killen som var överlägset bäst på plan? Det enda jag fortfarande minns från matchen är att det slutade 3-1 och vi släppte således inte in fler mål bakåt.

I retur-landskampen ett par dagar senare fick jag starta som innermittfältare tillsammans med Kevin Walker och vi ställdes mot ett dynamiskt tyskt tremannamittfält i form av tvillingarna Lars och Sven Bender, och den ett år yngre supertalangen Toni Kroos. Men det var fortfarande den där snabbe, tekniska yttern som utmärkte sig.

Vem det var? Hans namn var Marko Marin och kanske just nu inte helt och hållet känd för den breda fotbollspubliken. Han har i skrivande stund ändå trots allt tillhört klubbarna Borussia Mönchengladbach, Werder Bremen, Chelsea, Sevilla, Fiorentina, Anderlecht, Trabzonspor och Olympiakos och kostat runt 160 miljoner i övergångsummor genom åren.

Utflykter tillhörde varje läger och jag upplevde att landslagsledningen gärna ville att vi skulle uppleva saker som kanske inte alltid var kopplat till fotboll. Just denna gången i Nürnberg fick vi grabbar besöka talarstolen och platsen där Adolf Hitler propagerade inför tyska folkmassor på 30 och 40-talet och jag minns att det gjorde starkt intryck på mig. Historia har alltid intresserat mig.

Det blev ytterligare ett femtontal landskamper för mig och en hel del berättelser att skriva om, men det får bli vid ett annat tillfälle.

Om förberedelser

Det fanns ett rykte om en fotbollskille i Lindsdal när jag växte upp. Att killen, en grabb i de yngre tonåren, ett dygn innan matchstart skulle blivit inlåst på sitt pojkrum av sin målmedvetna pappa för att fokusera. Som enda sällskap skulle han fått en hink vatten, för vatten var ju viktigt att få i sig. Toalettbesök var tillåtna, och givetvis även en dusch. Men bara i kallvatten, ”för att behålla skärpan”.

Detta är förmodligen bara ett rykte som skapades ur ett skämt, då pappan var väldigt seriös. Men historien leder ändå tankarna in på just förberedelser inför match och träning. Jag har själv en del erfarenheter av den varan, då jag tidigare under karriären ofta varit helt oflexibel gällande utrymme för förändringar. Jag har inte velat lämna någonting åt slumpen inför min kommande prestation. Min tidigare rumskamrat i Hammarby, Johan Persson, skrattade ibland åt mig och sa att om jag lagt ner samma tid på studier som på rutiner och förberedelser skulle jag haft minst en doktorsexamen.

Det slutade med att jag bestämde mig för att noga granska Johans rutiner under ett träningsläger, i smyg förstås, och när jag i slutet av lägret presenterade mina fakta om hans egna egenheter skrattade vi båda två åt oss själva. Man har helt enkelt lagt sig till med vanor som man knappt ens märker själv.

Ju mer erfarenhet jag fått desto mer flexibel anser jag mig ha blivit gällande de här bitarna. Och man upptäcker också att efter man fått barn är det så illa tvunget annars skulle inte vardagslivet fungera. När jag för länge sedan fick mina första chanser i Kalmar FF kunde jag stänga in mig i lägenheten två dagar innan match och tänka igenom matchsituationer, lyssna på taggande musik och inte äta något annat än ris med kyckling till middag. När Louise ville bjuda hem någon till oss var det ett blankt nej från min sida. Jag behövde ju min perfekta uppladdning utan störningsmoment. Rätt vila, rätt mat, rätt sömn.

Till slut fungerade det inte längre, och jag började medvetet och omedvetet luckra upp det låsta livet. Paradoxalt upptäckte jag att det sög för mycket energi och blev något fel kunde det innebära en blockering. Nuförtiden försöker jag bara ta på fotbollsstrumpor och skor i rätt ordning. Och jag skulle inte bli förvånad om det är fler idrottare på elitnivå som känner igen sig i det jag just skrivit om. Man kan ha för mycket tid att skapa den perfekta uppladdningen.

Det finns givetvis fotbollspelare som är lagda totalt åt det andra hållet vad gäller fasta rutiner och förberedelser. Som skiter fullständigt i vilken sko som tas på först eller om tejpen på strumporna sitter 5 millimeter för högt upp, och tur är väl det. Det gäller att hitta det sättet som känns bäst för en själv och fortsätta med det som känns bra.

Annars tror jag mig ha spelat ihop med de flesta olika typer av människor. Det har nämligen passerat en mängd ansikten och egendomligheter i alla omklädningsrum man hållit till i genom åren. De som måste lyssna på samma låt om och om igen inför match. De som skämtar. De som tystnar. De som låser in sig på toaletten 45 minuter. De som inte kan ha sex ett dygn innan match. Och icke att förglömma motsatsen som omöjligen kan komma till matchsamlingen ”med laddat vapen”. Plus en hel del annat.

Du kanske inte minns, men vi glömmer aldrig

Det är väl lika bra att börja med det som är synonymt med mig och Hammarby IF. Dagen var den 27 september 2015 och omgång 26 av Allsvenskan.

Det började som vilken matchdag som helst. Uppstigning utan ställd väckarklocka. Frukost, med gröt, bär och banan. Och såklart kaffe och ett glas vatten. Följt av en enslig promenad i söderort med musik i lurarna. Kent, Håkan Hellström och inte minst Lars Winnerbäck.

Lunch och efter det vila och visualisering av matchen. Hammarby – AIK. Som inför varje tidigare derby hade den mediala bevakningen under det senaste veckan varit påtagligt mer intensiv än vanligt. AIK gick för guldet medans vi kämpade för att undvika negativt kval. Det var mycket som stod på spel.

Samling 1.45 timme innan avspark på Nya Söderstadion där tränare Nanne Bergstrand återigen gick igenom de taktiska direktiven inför matchen och sin vana trogen betonade vikten av att hitta rätt anspänningsnivå inför denna typ av match. Därefter tejpning av fotlederna följt av ett par minuters cykling innan den gemensamma uppvärmningen ute på planen. Och att komma ut till uppvärmningen inför ett derby är alltid lika speciellt. Fullsmockade klacksektioner och pampiga sånger får adrenalinet i blodet att pumpa extra mycket, tro mig.

Ner i omklädningsrummet där Kennedy och Johan Persson som vanligt skickade in fler vedträn i brasan med sitt peppande snack. Upp till spelargången och utmarsch inför 30.000 människor till Kentas Just idag är jag stark. Vilken ynnest att få uppleva. Oslagbart.

Avspark och framspolning till minut 88. 0-0. Min gode vän Mats Solheim, vänsterback utan vänsterfot, ska givetvis slunga in ett inlägg med inåtskruv med högerfoten och jag bestämmer mig för att gå för det. Mitt framför den pulserande Hammarby-klacken. Och just precis där slutar mitt minne.

Nästa sekvens jag minns är att det står ett gäng människor runt mig. Jag hade ont men kände inte vart. Sjukgymnast Mikael Klotz och doktor Pierre Rotzius satt bredvid mig. De säger åt mig att inte röra mig. Jag lyder och vet inte ens om jag kan röra mig. Annars har jag inte den blekaste aning om vad som hänt eller händer. Jag vågar inte titta ner på min kropp för risken att se snedvridna kroppsdelar. Jag hör ljud, människor som sjunger. Det enda jag med säkerhet vet är att jag spelar en fotbollsmatch. Jag ser en ambulans och förstår att det är jag som ska åka med den. Sätts fast på en bår och packas in. Min flickvän Louise är bredvid mig och tittar på mig. Hur kom hon hit och varför är hon här?

Någon i ambulansen säger att jag fått en smäll mot huvudet och ska åka till sjukhus för undersökning. Hur lång tid ambulansturen tar har jag ingen aning om. Min tidsuppfattning är skev och det kan ha tagit antingen en minut eller en timme. Ambulanspersonalen poängterar fortfarande att jag inte får röra mig och jag lyder och blundar. Nästa sekvens säger någon till mig att jag ska röntga huvud, nacke och rygg för att säkerställa att inget ”viktigt” är skadat. Där och då förstod jag att något allvarligt hänt. Men vad?

Tankarna börjar snurra snabbare än innan. Är jag förlamad? Har jag fått skador på hjärnan? Kan jag spela fotboll igen? Och det viktigaste av allt; kan jag leka med mitt kommande barn? Louise var återigen gravid efter att vi drabbats av ett missfall tidigare under sommaren. Jag slöt ögonen igen.

 -Har du kissat på dig?

-Va?

-Ja, har du kissat på dig?

-Nej, varför skulle jag gjort det?

-Det kan hända när man varit medvetslös.

Jag upptäcker att jag förmodligen är på ett sjukhus akutrum. Sjuksystrar börjar klippa sönder min matchtröja och jag åker sakta in i en röntgenapparat. Hur länge är jag där inne? Ingen aning. Jag tror, men jag vet inte säkert, om det är efter jag precis kommit ut ur maskinen jag får höra att jag inte har några skelettskador på ryggraden.

-Grattis till segern och målet!

-Va?

-Ja, du avgjorde ju matchen med ditt 1-0 mål.

-Vad pratar du om?

-I samband med smällen gjorde du mål och avgjorde matchen.

-Va?

-Kommer du inte ihåg?

Jag kom inte ihåg någonting. Jag hade spelat match mot AIK och det stod 0-0. Vad pratade den här mannen i gröna ambulanskläder om? Jag var helt hundraprocentigt övertygad om att han hittade på en lögn för att muntra upp mig där jag låg. Han tog upp sin mobiltelefon och räckte över den till mig. Jag kunde inte tro på vad min suddiga syn såg.

-Du driver med mig.

-Det är sant, du avgjorde. Grattis igen. Krya på dig.

Hur hade mannen i de gröna kläderna lyckats göra ett montage så snabbt enbart för att muntra upp mig?

Jag rullades in i ett privat rum och fick veta att jag befann mig på traumaavdelningen på Karolinska sjukhuset i Solna. Lättnaden över de positiva beskeden från röntgen sköljde över mig, samtidigt som nya tankar ersatt oron. Kunde det jag sett varit sant? Att jag avgjorde? Jag kände mig snurrig och illamående, men hoppades innerligt det inte var förgäves. Förutom nacken hade jag dessutom en jävla värk i fotleden.

Louise kom in i rummet och jag såg på henne hur lättad hon var över att ryggkotorna var intakta. Jag frågade henne om matchen och hon bekräftade att vi vunnit och att jag hade gjort målet. Och trots att jag inte hade något minne av det litade jag såklart på henne. Vilken lycka.

En doktor kom in i rummet och frågade om jag hade ont någonstans. Och då bar det iväg för att röntga fotleden specifikt. Pratade förstås med min familj och lugnade dem med att situationen var under kontroll. Jag vet inte om jag sov något den följande natten, då allt bara kändes som en dimma. Illamåendet och huvudvärken ville inte släppa samtidigt som allt bara kändes konstigt och overkligt. På ronden den följande morgonen förklarade doktorer att jag varit medvetslös över fyra minuter och fått en kraftig hjärnskakning, och även brutit fotleden. Tre månader för hjärnan att kureras, fem för fotleden. Men det var ändå hjärnans vila och återhämtning doktorerna betonade vikten av. Dom var till och med positiva till att fotleden hade brutits så att jag inte kunde röra mig.

Dagarna som följde var enbart fokus på att få hjärnan att vila. Jag hade fortfarande kraftig huvudvärk. Min syn hade påverkats och lampor var det inte tal om att kunna ha tända. Jag hade fått order att minimera intrycken åtminstone fram till huvudvärken hade släppt. Jag hade återfått fragment av minnen från matchen men efter Solheims inlägg i minut 88 var det fortfarande helt svart. Mitt minne var rubbat, både på kort och lång tid. Jag hade svårt att minnas vad jag nyligen sagt och vart och när vi varit på semestrar.

Efter ytterligare ett par dagar kände jag mig lite piggare och kunde återvända till Årsta IP på kryckor, där mina neurologiska tester och träning skulle börja. Jag fick försöka komma ihåg sifferkombinationer och ord i specifika ordningar, något som skulle upprepas varje vecka tills jag var felfri. När jag orkade tittade jag på mitt favoritfrågesportsprogram Vem vet mest och blev rädd. Jag kunde svaren men jag kunde inte säga dem tillräckligt fort. Det var som om hjärnan inte kopplade samman med min talförmåga.

Sex veckor tog det innan jag kände mig hyggligt normal igen, och jag var givetvis lättad över att mitt goda minne återvänt i ursprunglig form. Jag hade fått alkoholförbud i tre månader på grund av hjärnskakningen, men skulle nu på solsemester och tänkte en dag att en del öl inte kunde göra någon skillnad. Följande morgon drabbades jag av huvudvärk från helvetet och jag kunde bara skylla mig själv.

Fotleden kurerades så småningom den också, även fast det nästan tog de fem månaderna doktorn från början hade sagt. Jag har dock fortfarande en del symptom från smällen den 27 september 2015, men det är en annan historia.

Jag är övertygad om att jag inte hade klarat mig igenom denna period utan allt stöd jag fick från familj, vänner, fotbollssverige och folk i största allmänhet som stöttade mig men framför allt alla de Hammarby-supportrar som visade sin kraft.

Jag är för evigt tacksam.