Du kanske inte minns, men vi glömmer aldrig

Det är väl lika bra att börja med det som är synonymt med mig och Hammarby IF. Dagen var den 27 september 2015 och omgång 26 av Allsvenskan.

Det började som vilken matchdag som helst. Uppstigning utan ställd väckarklocka. Frukost, med gröt, bär och banan. Och såklart kaffe och ett glas vatten. Följt av en enslig promenad i söderort med musik i lurarna. Kent, Håkan Hellström och inte minst Lars Winnerbäck.

Lunch och efter det vila och visualisering av matchen. Hammarby – AIK. Som inför varje tidigare derby hade den mediala bevakningen under det senaste veckan varit påtagligt mer intensiv än vanligt. AIK gick för guldet medans vi kämpade för att undvika negativt kval. Det var mycket som stod på spel.

Samling 1.45 timme innan avspark på Nya Söderstadion där tränare Nanne Bergstrand återigen gick igenom de taktiska direktiven inför matchen och sin vana trogen betonade vikten av att hitta rätt anspänningsnivå inför denna typ av match. Därefter tejpning av fotlederna följt av ett par minuters cykling innan den gemensamma uppvärmningen ute på planen. Och att komma ut till uppvärmningen inför ett derby är alltid lika speciellt. Fullsmockade klacksektioner och pampiga sånger får adrenalinet i blodet att pumpa extra mycket, tro mig.

Ner i omklädningsrummet där Kennedy och Johan Persson som vanligt skickade in fler vedträn i brasan med sitt peppande snack. Upp till spelargången och utmarsch inför 30.000 människor till Kentas Just idag är jag stark. Vilken ynnest att få uppleva. Oslagbart.

Avspark och framspolning till minut 88. 0-0. Min gode vän Mats Solheim, vänsterback utan vänsterfot, ska givetvis slunga in ett inlägg med inåtskruv med högerfoten och jag bestämmer mig för att gå för det. Mitt framför den pulserande Hammarby-klacken. Och just precis där slutar mitt minne.

Nästa sekvens jag minns är att det står ett gäng människor runt mig. Jag hade ont men kände inte vart. Sjukgymnast Mikael Klotz och doktor Pierre Rotzius satt bredvid mig. De säger åt mig att inte röra mig. Jag lyder och vet inte ens om jag kan röra mig. Annars har jag inte den blekaste aning om vad som hänt eller händer. Jag vågar inte titta ner på min kropp för risken att se snedvridna kroppsdelar. Jag hör ljud, människor som sjunger. Det enda jag med säkerhet vet är att jag spelar en fotbollsmatch. Jag ser en ambulans och förstår att det är jag som ska åka med den. Sätts fast på en bår och packas in. Min flickvän Louise är bredvid mig och tittar på mig. Hur kom hon hit och varför är hon här?

Någon i ambulansen säger att jag fått en smäll mot huvudet och ska åka till sjukhus för undersökning. Hur lång tid ambulansturen tar har jag ingen aning om. Min tidsuppfattning är skev och det kan ha tagit antingen en minut eller en timme. Ambulanspersonalen poängterar fortfarande att jag inte får röra mig och jag lyder och blundar. Nästa sekvens säger någon till mig att jag ska röntga huvud, nacke och rygg för att säkerställa att inget ”viktigt” är skadat. Där och då förstod jag att något allvarligt hänt. Men vad?

Tankarna börjar snurra snabbare än innan. Är jag förlamad? Har jag fått skador på hjärnan? Kan jag spela fotboll igen? Och det viktigaste av allt; kan jag leka med mitt kommande barn? Louise var återigen gravid efter att vi drabbats av ett missfall tidigare under sommaren. Jag slöt ögonen igen.

 -Har du kissat på dig?

-Va?

-Ja, har du kissat på dig?

-Nej, varför skulle jag gjort det?

-Det kan hända när man varit medvetslös.

Jag upptäcker att jag förmodligen är på ett sjukhus akutrum. Sjuksystrar börjar klippa sönder min matchtröja och jag åker sakta in i en röntgenapparat. Hur länge är jag där inne? Ingen aning. Jag tror, men jag vet inte säkert, om det är efter jag precis kommit ut ur maskinen jag får höra att jag inte har några skelettskador på ryggraden.

-Grattis till segern och målet!

-Va?

-Ja, du avgjorde ju matchen med ditt 1-0 mål.

-Vad pratar du om?

-I samband med smällen gjorde du mål och avgjorde matchen.

-Va?

-Kommer du inte ihåg?

Jag kom inte ihåg någonting. Jag hade spelat match mot AIK och det stod 0-0. Vad pratade den här mannen i gröna ambulanskläder om? Jag var helt hundraprocentigt övertygad om att han hittade på en lögn för att muntra upp mig där jag låg. Han tog upp sin mobiltelefon och räckte över den till mig. Jag kunde inte tro på vad min suddiga syn såg.

-Du driver med mig.

-Det är sant, du avgjorde. Grattis igen. Krya på dig.

Hur hade mannen i de gröna kläderna lyckats göra ett montage så snabbt enbart för att muntra upp mig?

Jag rullades in i ett privat rum och fick veta att jag befann mig på traumaavdelningen på Karolinska sjukhuset i Solna. Lättnaden över de positiva beskeden från röntgen sköljde över mig, samtidigt som nya tankar ersatt oron. Kunde det jag sett varit sant? Att jag avgjorde? Jag kände mig snurrig och illamående, men hoppades innerligt det inte var förgäves. Förutom nacken hade jag dessutom en jävla värk i fotleden.

Louise kom in i rummet och jag såg på henne hur lättad hon var över att ryggkotorna var intakta. Jag frågade henne om matchen och hon bekräftade att vi vunnit och att jag hade gjort målet. Och trots att jag inte hade något minne av det litade jag såklart på henne. Vilken lycka.

En doktor kom in i rummet och frågade om jag hade ont någonstans. Och då bar det iväg för att röntga fotleden specifikt. Pratade förstås med min familj och lugnade dem med att situationen var under kontroll. Jag vet inte om jag sov något den följande natten, då allt bara kändes som en dimma. Illamåendet och huvudvärken ville inte släppa samtidigt som allt bara kändes konstigt och overkligt. På ronden den följande morgonen förklarade doktorer att jag varit medvetslös över fyra minuter och fått en kraftig hjärnskakning, och även brutit fotleden. Tre månader för hjärnan att kureras, fem för fotleden. Men det var ändå hjärnans vila och återhämtning doktorerna betonade vikten av. Dom var till och med positiva till att fotleden hade brutits så att jag inte kunde röra mig.

Dagarna som följde var enbart fokus på att få hjärnan att vila. Jag hade fortfarande kraftig huvudvärk. Min syn hade påverkats och lampor var det inte tal om att kunna ha tända. Jag hade fått order att minimera intrycken åtminstone fram till huvudvärken hade släppt. Jag hade återfått fragment av minnen från matchen men efter Solheims inlägg i minut 88 var det fortfarande helt svart. Mitt minne var rubbat, både på kort och lång tid. Jag hade svårt att minnas vad jag nyligen sagt och vart och när vi varit på semestrar.

Efter ytterligare ett par dagar kände jag mig lite piggare och kunde återvända till Årsta IP på kryckor, där mina neurologiska tester och träning skulle börja. Jag fick försöka komma ihåg sifferkombinationer och ord i specifika ordningar, något som skulle upprepas varje vecka tills jag var felfri. När jag orkade tittade jag på mitt favoritfrågesportsprogram Vem vet mest och blev rädd. Jag kunde svaren men jag kunde inte säga dem tillräckligt fort. Det var som om hjärnan inte kopplade samman med min talförmåga.

Sex veckor tog det innan jag kände mig hyggligt normal igen, och jag var givetvis lättad över att mitt goda minne återvänt i ursprunglig form. Jag hade fått alkoholförbud i tre månader på grund av hjärnskakningen, men skulle nu på solsemester och tänkte en dag att en del öl inte kunde göra någon skillnad. Följande morgon drabbades jag av huvudvärk från helvetet och jag kunde bara skylla mig själv.

Fotleden kurerades så småningom den också, även fast det nästan tog de fem månaderna doktorn från början hade sagt. Jag har dock fortfarande en del symptom från smällen den 27 september 2015, men det är en annan historia.

Jag är övertygad om att jag inte hade klarat mig igenom denna period utan allt stöd jag fick från familj, vänner, fotbollssverige och folk i största allmänhet som stöttade mig men framför allt alla de Hammarby-supportrar som visade sin kraft.

Jag är för evigt tacksam.

32 reaktioner till “Du kanske inte minns, men vi glömmer aldrig”

  1. Hej Erik !

    Du är sann spelare med hjärtat och viljan som insats, det gillar alla fotbollsälskare.

    Heja Bajen, Kalmar FF och Zwolle skönt att Zw klarade sig kvar jag hoppas Kalmar FF gör en kraftansträngning som till slut gör att vi får möjligheten att stanna kvar i allsvenskan.

    Har du mött Mattias J i Alkmaar i någon match ännu ?

    Berätta gärna vad du tycker om det holländska landskapet och hur mycket du har hunnit att lära dig förstå holländska språket.

    Ha de gott i sommar tillsammans med hela familjen.

  2. Tack så mycket för målet. För mig som är uppvuxen på Södermalm och andats Bajen sen jag föddes betyder det så mycket att få skjuta bort äckliga gnaget från ett sm-guld och vinna hemma. En helt otrolig upplevelse var det.

    Tack så oerhört mycket. Det var fantastiskt. Vi kommer alltid minnas dig som en hjälte. Du behöver aldrig betala för öl på Södermalm. Hoppas du kommer förbi någon gång efter karriären så vi får hylla dig lite.

  3. Åh Erik. Jag minns denna dag när din mamma hade skrivit vad som hänt o jag fattade ingenting. Är så glad att allt gick bra o att du mår bra vilken resa du har gått igenom❤ Jag blev alldeles berörd av det du skrev o hoppas du mår bra o Ha det bra i Holland. Ha så bra ❤❤❤

  4. Evig kärlek Erik – skönt att du återhämtade dig. – jag och några Bajen polare laddar fortfarande inför nya matcher med att kolla in gamla klipp från din tid i klubben men framför allt det klassiska derbymålet. Hade med mig min yngsta son på derby matchen och där och då blev han en äkta Bajare 👊🏻

  5. Evig kärlek Erik – skönt att du återhämtade – jag och några Bajen polare laddar fortfarande inför nya matcher med att kolla in gamla klipp från din tid i klubben men framför allt det klassiska derbymålet. Hade med mig min yngsta son på en matchen och sår och då blev han en äkta Bajare 👊🏻

  6. Evig kärlek Erik – skönt att du återhämtade – jag och några Bajen polare laddar fortfarande inför nya matcher med att kolla in gamla klipp från din tid i klubben men framför allt det klassiska derbymålet. Hade med mig min yngsta son på en matchen och sår och då blev han en äkta Bajare 👊🏻

  7. Bara några i Hammarby har så stor hjärta som Du. Vi kommer aldrig att glömma. Jag vill se Dig nån gång på Söderstadion igen.

  8. Uppskattar verkligen din tid hos oss i Hammarby!! Hoppas du en dag kommer tillbaka!!
    Trevlig sommar!!

  9. Jag har aldrig varit på en match där den enorm glädjen över ett mål och senare även derbyseger på några sekunder byttes mot förtvivlan och oro. När chockade spelare vinkade ut mot bänken och sedan de hemska ryckningarna i benen, då var matchen väldigt oviktig. Än idag tänker jag ibland på händelsen med en känsla av obehag men även glädje över segern.
    Efter mina 40 år på läktaren finns det ikoner som aldrig kommer att bli glömda. I sällskap med Kenta, Billy, Putte, Eskil, Peitur, Kennedy och många fler har Erik Israelsson en plats. En sann kämpe som alltid kommer att vara en del av Bajen! Hoppas vi ses igen!

  10. Glad du kryade på dig. Kommer aldrig glömma den dagen. Hoppas du återkommer en dag som spelare eller tränare 😀

  11. Stod i klacken några meter från smällen och såg direkt att något var fel. Det var fruktansvärt att se ryckningarna i benen är du låg där. Skönt att vinna men ännu bättre att allt gick bra. S:t Erik – du är en hammarbylegend!

  12. Minns hur glädjen över målet övergick i oro över hur det gick för dig.
    Allt du gjorde för klubben gjordes till 100%. Därför är du, och kommer för alltid vara en uppskattad person. S:t Erik, Tillsammans är vi Hammarby! Du är alltid välkommen tillbaka.

  13. Hallå Erik!

    Kul att du dragit igång den här. Grymt skrivet. Kanske vore nåt för oss att länka till på Sv fans Bajensida?
    Allt gott!

  14. Är så tacksam över att du har spelat för Hammarby!
    Att du är en kämpe är inget nytt, men att du även kan skriva och har god musiksmak, är något nytt.
    Passar på att tipsa om Trevor Sensor.

    Allt gott!

  15. Tack för allt Erik! Du är saknad i Hammarbyleden. Om den där matchen är suddig för dig, så ska du veta att den är desto tydligare i våra minnen. Vi kommer nog faktiskt aldrig att glömma den! Hoppas att du återvänder till Bajen en dag!

  16. Du är för alltid en del utav oss Erik, och vi saknar dig!
    Du kommer för alltid ha en plats i Hammarby, och i våra minnen.

  17. Du kanske inte minns
    men vi glömmer aldrig,tack Erik!

    Hoppas allt är bra i Holland och att du snart är tillbaka i Hammarby tröjan

  18. Vi är evigt tacksamma för inte bara denna uppoffring utan alla dina krigar insatser.
    Hoppas du trivs i Holland och att vi får se dig i Bajen-tröjan igen.

    Forza!

  19. Det är med tårar jag läser detta, vi glömmer dig aldrig, vi som var på plats höll andan kan jag lova dig, från ett enormt glädjerus över ditt mål till skräcken när vi såg dig ligga där på planen helt orörlig. Tack för allt du gav oss både den dagen och alla andra dagar i Hammarbytröjan, må väl och hoppas våra vägar korsas igen <3

  20. Du offrade dig för Hammarby som ingen annan, och för det är jag evigt tacksam. Omöjligt att glömma. Tusen tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.