En bit av ett pojklandslag

Som ung fotbollsspelare med stora drömmar strävar man alltid efter att komma med i pojklandslaget Ett stort mål på vägen är det beryktade Elitpojkslägret i Halmstad på sommaren året när man fyller 15 år. Där samlas varje landskaps (eller i Göteborgs och Stockholms falls stad) bästa spelare för träningar och matcher. Spelare i den åldern tillhör i många fall mindre klubbar, och lägret följs således noga av både svenska och utländska klubbars representanter i ett försök att norpa åt sig intressanta spelare för en billig peng. Lägret kan också betyda en första kontakt med agentbranschen. Efter lägrets slut görs en bedömning och den första landslagsuttagningen sker.

Jag själv missade tyvärr lägret på grund av skada och jag minns att jag var förkrossad. I den åldern är det lätt att måla upp en bild av att hela livets framtid hänger på en enda händelse, men lyckligtvis gör det allt som oftast inte det. Mamma tröstade mig och sa att det kommer fler chanser att visa upp sig, och det gjorde det. Jag var en av de främsta i Smålandslaget, och distriktslagen skulle fortfarande finnas kvar ytterligare ett år med en avslutande turnering då kallad Canal + cup, innan de upphörde.

Jag repade mig, men grämde mig fortfarande över den missade chansen att visa upp mig, främst för klubbarna vill jag minnas. 2004 tillhörde jag fortfarande Lindsdals IF i division 3 sydöstra Småland. Jag hade visserligen redan tackat nej till tre förfrågningar från Kalmar FF’s Tipselit med en anledning att jag ville spela A-lagsfotboll. Sanningen var väl också den att en övergång hade känts fel då Kalmar FF hade varit mina och Lindsdals IF största rivaler under hela pojklagstiden och det var ofta jämnt skägg och heta bataljer oss emellan.

Ett år senare, sommaren 2005, gjorde jag emellertid klubbytet den dryga milen in till stan och tipselitsatsningen i Kalmar FF. Jag tränade hårt och det dröjde inte länge innan jag regelbundet fick träna med A-truppen och sedermera belönas med ett lärlingskontrakt inför säsongen 2006. Smålandslaget hade upphört och jag tror jag hade gjort okej ifrån mig. Jag höll såklart fortfarande ögonen på pojklandslaget uttagningar men än så länge hade det varit tyst. Jag visste att det skulle vara ett så kallat ”60-läger” under vintern och hoppades jag skulle bli uttagen. Så blev det, och jag var en av de 60 spelare födda 89 som samlades i antingen Jönköping eller Sundsvall för att bekanta oss med landslagsledningen och visa upp oss. Dagarna gick, och jag åkte hem med ett betygspapper över hur duktigt jag hade presterat i olika moment. Jag var besviken över mig själv men kunde ändå glädja mig över att få full pott i bedömningen av ”karaktär”.

Nästa landskampsuttagning var i januari men jag hade inga förhoppningar om att vara bland de 18 uttagna. Ändå kom jag med och jag var förvånad men överlycklig. Kanske var det en del ”politik” bakom uttagningen, då tjänster och kontakter säkert kan ha spelat roll. Samlingen var i Nürnberg, Tyskland, och det svenska P89-landslaget skulle dessutom agera testpiloter åt ett fem-stjärnigt hotell som under sommaren skulle stå som värd åt det argentinska herrlandslagets VM-deltagande. Jag minns att jag drömde mig bort och tänkte kittlande tankar om att jag kanske skulle dela säng med Juan Román Riquelme.

Den mycket humana och fotbollstokiga förbundskaptenen Jörgen Lennartsson poängterade vid ankomsten till hotellet att detta klassens hotell inte hörde till vanligheterna för ett pojklandslag och betonade verkligen vikten av att inte sväva iväg och tro att vi var bättre än vad vi var. All personal på hotellet skulle bemötas med samma respekt och värdighet, oavsett om det var hotellchefen eller städerskor vi stötte på i korridorerna. Jag gillade Jörgen från första början.

89-landslaget hade funnits ett och ett halvt år och gruppen var ganska sammansvetsad. Jag var ny och dessutom enda spelaren från Smålandslaget, så jag blev inkvarterad i samma rum som en av lagets stora stjärnor och mest erfarna spelare, Albin Ekdal. Jag minns honom som en mycket trevlig kille med fötterna på jorden.

Den första landskampen av två skulle spelas på FC Nürnbergs hemmaarena med plats för knappt 50 000 åskådare och inför 10 000 tyska skolungdomar. Stora kontraster gentemot vad de flesta av oss svenska 17-åringar var vana vid. Jag började matchen på bänken och såg en tysk vänstermittfältare, knappt högre än en back läsk, trolla runt med vårt försvar. Tyskarna ledde med 3-1 och dominerade klart, och jag blev beordrad att värma upp och snart även kallad till inhopp.

-Du ska in.

-Okej.

-Som högerback.

Jag fick spaghettiben. Skulle jag in som högerback mot killen som var överlägset bäst på plan? Det enda jag fortfarande minns från matchen är att det slutade 3-1 och vi släppte således inte in fler mål bakåt.

I retur-landskampen ett par dagar senare fick jag starta som innermittfältare tillsammans med Kevin Walker och vi ställdes mot ett dynamiskt tyskt tremannamittfält i form av tvillingarna Lars och Sven Bender, och den ett år yngre supertalangen Toni Kroos. Men det var fortfarande den där snabbe, tekniska yttern som utmärkte sig.

Vem det var? Hans namn var Marko Marin och kanske just nu inte helt och hållet känd för den breda fotbollspubliken. Han har i skrivande stund ändå trots allt tillhört klubbarna Borussia Mönchengladbach, Werder Bremen, Chelsea, Sevilla, Fiorentina, Anderlecht, Trabzonspor och Olympiakos och kostat runt 160 miljoner i övergångsummor genom åren.

Utflykter tillhörde varje läger och jag upplevde att landslagsledningen gärna ville att vi skulle uppleva saker som kanske inte alltid var kopplat till fotboll. Just denna gången i Nürnberg fick vi grabbar besöka talarstolen och platsen där Adolf Hitler propagerade inför tyska folkmassor på 30 och 40-talet och jag minns att det gjorde starkt intryck på mig. Historia har alltid intresserat mig.

Det blev ytterligare ett femtontal landskamper för mig och en hel del berättelser att skriva om, men det får bli vid ett annat tillfälle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.