2014-11-02

Jag har precis lyckats sammanfatta Hammarby – Häcken 2017, i mitt egna huvud, och, slutsatsen låter jag än så länge vara för mig själv. Men utan att låta för djärv i mitt kunnande tror jag mig veta vart Hammarbys ”problem” ligger. Och det är exakt samma som när jag själva spelade i föreningen. Och det gör ont att se att publiken och fansen inte får vad de förtjänar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att man får det man förtjänar.

Den 2 november 2014. Vi hade veckan innan spelade oavgjort borta mot GAIS. Vid en vinst hade vi säkrat vårt mål inför säsongen, nämligen avancemang till Allsvenskan. Hammarby hade värvat, satsat och tydligt inom gruppen förespråkat att nå allsvenskan var det rimliga målet för året att uppnå Ett av de krav som jag personligen valde lita på hundra procent när jag valde att skriva på för Bajen. Ett mål som hela året gick att ta och känna på.

För varje förlust och poängtapp kunde man känna ångesten från de otroligt stöttande och hängivna supportera, och ju närmare målet vi kom kunde vi känna hur nära euroforin var.

Och om jag inte minns fel var det efter halva säsongen i superettan som Hammarbys absolut Nummer 1, Kennedy Bakircioglu, sa till mig, Johan Persson och Stefan Batan att om vi avancerar till Allsvenskan, då kommer vi aldrig bli glömda

”Ni kommer bäras på axlarna av fansen från Söderstadion till Medborgarplatsen om vi går upp”

Jag, Johan och Batan lyssnade med gapande munnar vad Kapten hade att säga. Vi skulle upp.

Vi hade ett lag som var för bra för Superettan. Vi hade en för stark trupp för att inte kunna avancera. Men det som krävdes var dedikation och koncentration. Oftast hade vi det. Ibland inte. Jag upplevde ibland att spelare, vid egna gjorda mål, blev för exalterade och okoncentrerade. Vissa kunna hantera det, andra inte.

Så, inför den sista matchen den 2 november 2014. Vi skulle möta Jönköping Södra. Jönköping, på fjärde plats, kunde med en extremt liten chans nå kvalplats efter att ha förlorat på hemmaplan inför den sista matchen.

Hela veckan efter det oavgjorda resultatet på bortaplan mot GAIS var en vecka full av längtan, av ångest, av ett slags sug av någonting komma skulle. Folk stannade en på Gullmarsplan på väg till träningen och bönade och bad att göra sitt yttersta för att vinna matchen. En vinst som skulle garantera Hammarby IF en plats i Allsvenskan efter så många års frånvaro i svensk fotbolls finrum.

Söndagen den andre kom, och jag lyckades förbereda mig på samma sätt som vanligt. Tränare Nanne Bergstand hade förespråkat det på förhand, att varje spelare skulle förbereda sig på exakt samma sätt som alltid, för att inte läcka energi på grund av matchens betydelse. Vi kom till samlingen. TV-teamet som filmade dokumentären ”Bara Bajare” fångade en del moment, men inte allt. Teamet kunde inte känna laddningen som var i omklädningsrummet. Alla ville ha matchen spelad. Och spelad nu. Nanne, i sin vana trogen, visade sekvenser på Jönköping Södra, hur dem ville spela och vad vi skulle se upp med. Nannes gamle spelare och tillika min tidigare lagkamrat Darryl Smylie var en sådan. En spelare med en mycket fin högerfot och spelförståelse.

Nanne skulle precis släppa oss fria efter sin genomgång, men innan han lät oss gå ville han att vi skulle lägga oss på golvet framför vår plats i omklädningsrummet.

Jag trodde jag visste vad som komma skulle, och visst hade jag rätt. Inför viktiga matcher hade Nanne, tidigare i Kalmar FF anammat en slags meditation för att ”slappna av” inför stundens hetta. Han kommenderade TV-teamet att stänga av kamerorna, satte igång en cd-spelare med panflöjtsmusik och instruerade varje spelare att tänka på varför man en gång i tiden började med fotboll. Att känna glädjen.

Jag tänkte mig tillbaka på ungdomsturneringar, utpysta luftmadrasser och slitna gymnastikhallar och hittade mitt lugna jag igen. Ett smart drag. Och som användes inför varje stundade derby framöver.

Johan Persson visste att jag hade ett förflutet som lagkamrat med Darryl Smylie, och bad mig på samlingen att ta ett snack med Darryl att ta det lite lugnt. Dom hade ju inget att spela för, eller hur? I spelargången hälsade jag på min vän Smylie, och sa, halvt på skoj och halvt seriöst:

”You are taking it easy today, right?

No, why would we? We have been saving us for this game”

Oops. Som vanligt med andra ord för motståndarna 2014 och framöver.

Matchen började, och vi skulle haft straff när Nahir Besara gick omkull. Domaren friade, Några minuter senare uppstod en liknande, men mildare situation, och domaren agerade. Rött kort för Jönköpings målvakt och straff för oss.

Kennedy stegade fram, men missade. Det närmade sig halvtid och jag gick upp i en duell på en hörna och spräckte ett 3 centimeters jack i pannan och blev snurrig. Jag gav Darryl en ful kapning. Gult kort.

Halvlek, och jag såg upp på Nya Söderstadions läktare och såg vuxna män gråta. Av ångest? Nervositet? Jag vet inte. Men jag vet att det gjorde intryck på mig.

I andra halvlek kom det förlösande 1-0 målet och efter det var det proppen ur. 5-0 och vilken fest. Innan matchen hade vår säkerhetspersonal kommit ner till Årsta träningsanläggning och förberett oss ifall vi skulle vinna matchen.

”Så fort matchen är slut spring ut till spelartunneln så att ni är i säkerhet”

Domarens signal ljöd, och jag slängde av min tröja till närmsta supporter så fort jag blev omringad och begav mig ut till Söderstadions katakomber. Innan jag fick släppa loss glädjen var jag tvungen att snitta upp häftstiften som höll ihop min panna. Sjukgymnast Klotz gav mig två Heineken att svepa innan det permanent skulle sys ihop.

Firade väntade förstås. Och varken jag eller min gode vän Johan ”Sheriffen” Persson hade vågat ta ut något i förskott, och hade låtit våra ”festkläder stanna hemma. Resten av truppen hade vågat ta med kläder till omklädningsrummet. Den tidigare Bajen-spelaren Isak Dahlin erbjöd oss skjuts för att hämta kläder för fest, och när vi väl återvände till Söderstation väntade på något konstigt sätt en improviserad måltid bestående av pyttipanna, ägg och rödbetor i ”Tele 2 lounge”.

Jag hade en spräckt panna, ett stort kvadratiskt plåster på pannan och njöt av att ha uppnåt målet för säsongen. Att gå upp. Att vinna. Jag såg Nanne i ett hörn av loungen vi satt i och gick fram och frågade hur allting var.
”Det är bra. Jag vill minnas denna kvällen”

Alexander Skarsgård sjöng ramsor. Materialare Biten stämde in. Jag såg Anders ”Pengabrorsan” i kulisserna. Jag har till och med videos på detta. Vilken kväll.

Laget skulle slutas upp på kvarnen på Södermalm senare. Min bror, och flera av mina bästa kompisar hade uppehälle på Scandic Kvarnen och på något sätt hamnade jag där istället för tillsammans med mina lagkamrater på kvarnen. Jag hade saknat dem så, och ville kröna kvällen tillsammans med dem och resten av laget. Persson ringde, Hopf ringde. När vi väl på ingång till kvarnen var alla Bajare på väg till Cafe Opera. Jag önskar jag fått uppleva en Hammarby-fest på Kvarnen.

När vi väl kommit till Cafe Opera i Kungsträdgården var det världens fest. Jag är så glad att jag fick vara med på denna upplevelse tillsammans med alla som vet vad passion är, och det dessutom tillsammans med mina lagkamrater, närmsta vänner och bror.

Kvällen närmade sig sitt slut och jag kan väl lugnt säga att jag inte var i mina sinnes fulla bruk. Min bror, Johan, sa att skulle åka hem. ”Absolut, nu åker vi”. Mina vänner var på redan väg till Malmen. Johan kom hem via någon form av svartaxi. Jag själv? Jag har, när jag väl inte är i mina sinnes fulla bruk, svårt för att åka bil. Jag lyckades snedda över Kungsträdgården, snubbla fram genom gamla stan, ta helt fel vägen genom Kniv-Söder och ut i Liljeholmen innan jag lyckas kom fram till mitt hem i Hammarbyhöjden. Detta trots att jag satt på mitt GPS. Jag hade tillryggalagt 12 kilometer under eftermiddagens match men lyckades på något vis addera ytterligare 16 kilometer på min väg hem mellan 03 och 06 den 3 november 2014.

Trots allt ett fantastiskt gyllene minne att bevara.

Slut på La Dolce Vita

Tillbaka till verkligheten och också skrivandet. Fyra veckors sommarsemester där bröllop, utlandsresa och avkoppling hanns med. Min första sommarsemester längre än 10 dagar räknat sen sommarloven på högstadiet. Inte fy skam. Som allsvensk spelare får man ofta 7-10 dagar ledigt under sommaren och då, om man bor på annan ort än vad laget tillhör, blir det ofta så att man åker hem och besöker släkt och vänner.

22a juni återvände jag således till Zwolle och östra Holland tillsammans med nybliven hustru och min ettåriga son för att påbörja min första försäsongsträning som utlandsproffs. Och försäsong på sommaren, dra på trissor. I vanliga fall har min frusna kropp haft tre lager kläder på sig vid de allsvenska föräsongens uppstarter, men i och med den holländska sommarens sköna temperaturer har jag med gillande min oftast nöjt mig med shorts och t-shirt.

Men ack, mina holländska lagkamrater varnade mig för tuff försäsongsträning, och dessutom en veckas längre uppbyggnadsträning än normalt, och berättade att man ibland till och med löpte utan boll på träningarna. Någon frågade mig hur ”pre season” ser ut i Sverige.

”Jag är van vid fyra månaders försäsongsträning och i princip löpning utan boll vid varje träning. Följt av ett tungt styrkepass i gymmet.”

Vissa stod med gapande munnar. Andra skrattade. Snacka om kontraster.

Nu är vi inne i femte veckan av vad tränarstaben kallar periodisering. Första veckan handlade det om att väcka våra fotbollsmuskler till liv efter fyra veckors semester. Visserligen hade vi fått sommarprogram att följa men det är inte alla samma sak som normal fotbollsträning.

För varje vecka har det handlat om högre intensitet och ansträngning på träningarna. Från andra veckan och framåt har det till exempel varit inlagt 60 meters löp i en hastighet av 80 procent av maxfart. Allt uträknat med pulsmätare och GPS-västar. J Allt ska kunna synas och beräknas. Ju längre försäsongen lidit ju mindre plan har vi spelat på. Från början var det 11 mot 11 på helplan. Nu, i den femte veckan av periodiseringen, är vi inne på träningsformer som 3 mot 3 och 4 mot 4 på liten plan. Dels för att lära oss ta snabbare beslut men också för att konditionen och kroppen prövas på ett helt annat sätt jämfört med större plan. Träning med vikter i gymmet? Det existerar i princip inte. Vi har tillbringat två träningspass i gymmet och då har det handlat om koordination och på sin höjd sin egen kropp som redskap.

Det är inte mycket som lämnas åt slumpen, och inte heller hur kropparna ska se ut. Vi mäter kroppens fettprocents varannan vecka och har fått till oss vad som är acceptabelt och inte. Är man över den tillåtna gränsen väntar extraträning på de lediga dagarna men också risken att ”skämmas” inför lagkamraterna då topp tre i fettprocentsligan utropas. Lyckligtvis har jag klarat mig med god marginal varje gång hittills.

Ytterligare något annorlunda jämfört med de allsvenska försäongerna är att träningsmatcherna drog igång redan samma vecka som träningen började. Visserligen mot mindre lag men ändock två matcher varje vecka. Jag gillar konceptet starkt då träningen inte blir så extremt tung, utan kroppen får vänja sig att spela matcher i stället. Det personliga facit hittills är 8 matcher, 4 mål och 2 assist. Förhoppningsvis har jag acklimatiserat mig tillräckligt för det holländska spelsättet som är extremt annorlunda jämfört med det svenska. Det första halvåret i landet var fotbollsmässigt väldigt tufft för mig. Det kan säkert bli en tillbakablick till den upplevelsen framöver.

Vi har även fått en ny tränare, vars namn är John Van’t Schip. En manager med finfina meriter som spelare och som senast tränade Melbourne City i Australien. Snacka om en liten fotbollsvärld då jag tackade nej till ett bud från Melbourne City sommaren 2016. Trainer, som man här i Holland absolut måste säga i tilltal, har starka nypor men också humana sidor. Till exempel tar Trainer varje spelare i hand när man möts varje morgon och hälsar en välkommen. Trainer har också infört en del nya regler såsom att ingen får påbörja sin måltid innan han gett tillåtelse samt tagit bort de holländska spelarnas favorittillbehör till allt, nämligen Nutella.

Imorgon väntar den sista träningsmatchen innan Eredivisie startar kommande helg. Tot ziens, alles.